Vi tvingade i oss stenhård blockchoklad, bitsocker och strössel
”När det kommer till socker är helt enkelt de flesta av oss inbitna matmoralister – men då glömmer vi faktiskt allt sjukt som vi själva stoppade i oss som barn”, skriver Allt om Mat:s krönikör Jonas Cramby, som menar att det är lätt att som förälder sätta sig på höga hästar, och förtränga vilken godisjunkie man själv var som barn.
Som vuxen är det väldigt lätt att sätta sig på sina höga hästar och snusförnuftigt börja predika om socker. Vi upprörs över det gömda sockret i barnens favoritmat, vi skyller på lördagsgodiset när våra ögonstenar blir överaktiva och påträngande som cirkusapor och vi drar oss inte ens för att starta små medborgargarden för att stoppa det eviga födelsedagsfikandet på dagis och förskolor. Själv är jag naturligtvis inte bättre. Häromdagen hittade jag till exempel en burk Monster i min tonårsdotters skolväska och reagerade precis som min egen morsa gjorde när hon hittade ett paket Gula Blend: Med fasa och bestörtning. När det kommer till socker är helt enkelt de flesta av oss inbitna matmoralister – men då glömmer vi faktiskt allt sjukt som vi själva stoppade i oss som barn.
När jag var liten gick stora delar av dagen åt till att hitta något sött att äta. Godis var så klart hårdvalutan men fick vi inte tag på något och sötsuget satte in kunde vi äta i princip vad som helst som vi hittade i skafferiet, kylen eller medicinskåpet. Vi tvingade i oss grånad och stenhård blockchoklad, bitsocker, strössel och tårtdekorationsgelé på tub. Vi åt O’Boypulver med sked direkt ut paketet, rabarber doppade i strösocker, hemkokt svartvinbärsgelé, lingonsylt, hermesetas och hundchoklad – ja om det knep kunde vi till och med tänka oss att äta en frukt.
En vän till mig berättade en gång att han som liten kunde hälla upp en burk barnalbyl i en godisskål och käka framför Razzel på grund av dess, ”söta och delikata halloncoating”. Och för mig själv gick det så långt att jag i brist på Hubba Bubba kunde cykla fram till ortens silo med en ICA-kasse som vänliga bönder fyllde med nyskördat vete – eftersom om man tuggade kornen tillräckligt länge så bildade glutentrådarna ett primitivt slags tuggummi. Det smakade som en munfull vetemjöl och hade konsistensen hos uppblött wellpapp, men hallå, det var en godisliknande substans och därför bättre än inget!
Ja, vi var alla helt enkelt förhärdade godisjunkies och beredda att göra i princip vad som helst för att få tag på något sött: vi letade småmynt i soffspringor, klippte gräsmattor åt grannar och utförde nedvärderande sysslor som att sälja jultidningar.
Ibland gick det till och med så långt att vi begick regelrätta brott. Snattning var naturligtvis ett stort problem hos de lokala handlarna och även om jag personligen var alldeles för feg för att ägna mig åt det var jag inte främmande för att skuldtyngd stå och proppa i mig det bittersöta stöldgodset vid en elcentral efteråt.
Till och med Luciafirandet var så här i efterhand djupt problematiskt. Det gick till ungefär så här: små barn klädde ut sig i maskeradkläder som i dag skulle få en hel generation att bli ”cancelled” och gick sedan totalt oövervakade runt och tiggde godis hos vilt främmande människor. Folk som bjöd på lågstatusgodis som russin eller halstabletter möttes med öppet förakt och öppnade en stackars förvirrad godislös pensionär dörren pressades de till att i stället dela ut cash till ett gäng aggressiva barn utklädda till ”fullegubbar”. Godiset proppade man sedan i sig stående i villaträdgårdar innan någon äldre kille hann sno det – och det är exakt den bilden som jag tvingas förtränga varje gång jag snusförnuftigt förklarar för min dotter hur många sockerbitar det egentligen är i en Coca-Cola.
