Science fiction-mat

Nanostorleken är förresten mellan en och etthundra nanometer, d v s en miljarddels meter. Jämförelsevis kan nämnas att ett vanligt hårstrå är 80 000 nanometer brett, en röd blodkropp 7 000 nanometer och en DNA-sträng 10 nanometer på bredden.

Man uppskattar att det idag finns mellan 150 och 600 nanolivsmedel på den internationella marknaden och 500 olika typer av matförpackningar som innehåller nanopartiklar. Hållbarheten på livsmedel ökar nämligen om man sprayar förpackningarna med en atomdimma av kisel eller titaniumoxid, och det går också att göra förpackningar som frigör nya nanonäringsämnen i den takt de gamla försvinner ur maten.

Allt detta redogörs för i en rapport från EU:s livsmedelsmyndighet EFSA nyligen, där man också konstaterar att det inte finns några långtidsstudier alls om långtidseffekter av nanomat. Det fåtal studier som gjorts har visat olika resultat, men vissa har påvisat att nanopartiklar både skadar DNA och orsakar tarminflammationer.

Idag är 0,1 procent av alla registrerade matprodukter nanoprodukter, men redan 2014 beräknas siffran vara hela 15 procent! Genom atomslöjd skapas partiklar som har kraftigare kemiska egenskaper än samma ämne har vid större storlek, vilket gör att de på ett effektivare sätt kan tränga in i organ eller celler. Alltsammans syftar bland annat till att ”förbättra” näringsinnehållet i den industriella maten, som för varje år som går innehåller mindre och mindre naturliga vitaminer och mineraler, på grund av våra urlakade matjordar.

Idag finns inga regleringar alls av hur nanotekniken får användas i maten. Egenskaperna hos nanopartiklarna skiftar starkt från ämne till ämne, och forskningen har knappt börjat. Hög tid alltså att dra i nödbromsen. Själv blir jag direkt mörkrädd när jag läser att nanopartiklarna kan ta sig in i cellkärnor, och är tillräckligt små för att ta sig över blod-hjärnbarriären, det vill säga passera från blodet in i hjärnan.