Mat-Tina mitt i maten

Det ryker och fräser i köket där en mamma och en mormor jäktar runt med var sin kniv i handen. En snuvig solstråle på 1,5 år knallar omkring. Telefonen ringer. Lök måste hackas. Var är svampen? Solstrålen hittar en tom vinflaska. Nej, inte röra. Telefonen ringer. Pang! Flaskan i golvet. Telefonen ringer. Och hela tiden borrar någon i stenfasaden på huset. Första scenen i en film av Fellini? Nix, Tina Nordströms vardag.

– I perioder blir det lite mycket, säger hon och skrattar.

Just nu är en sådan period. Hon gör sitt matprogram för amerikansk tv och har hundra möten om framtiden och ska laga mat med några grupper som vunnit henne i pris – och så är det förstås ”Let’s dance”.

 Är du bra på att dansa?

–Jag dansade som liten och jag har dansat jazzdans som vuxen. Pardans är något annat. Men jag har inte träben. Tror jag.

 När du var yngre och gick ut och dansade loss, vad var det som gällde då i Helsingborg?

–Danmark. Gärna ett ställe som hette Roxy. Det var lite småfarligt sådär. I Danmark var det många, inklusive jag själv, som kunde köpa öl. På ett sätt var det lite läskigt, men samtidigt så himla spännande…

Vad var intressantast? Killarna eller menyerna?

– Sa du menyerna? Ha! De struntade jag fullständigt i.

 Apropå dans, är det sant att kockar har dålig hållning?

–Ja, det är en yrkesskada. Vi står böjda och hackar så mycket. Det blir en knuta här bak, kocknacke. Jag försöker träna upp hållningen i samband med ”Let’s dance” men det är jättejobbigt. Jag ska in med häcken till exempel, men när jag tänker på det känns det som att jag kör moonwalk hela tiden.

 I tv ser du glad och snäll ut jämt. Även nu, trots att det är lite körigt, skrattar du och bjuder på kaffe. Blir du förbannad nån gång?

–Jag kan bli tokarg väldigt fort.

 På vad?

–Sambon ligger lite illa till ibland. Såklart. Gör inte sambon alltid det? Jag blir så arg att jag inte kan säga nåt. Då slänger jag gärna nåt i stället. Aggressionerna måste ut. Sen kan jag ju bli arg, eller trött snarare, på

vissa saker som har med offentligheten att göra. När jag och min sambo, Martin, skulle ta en drink på ett ställe nyligen satt fyra personer intill och glodde på mig med munnar öppna som fågelholkar. Det är lite fräckt.

 Vad gör du då?

–Både jag och Martin kan börja glo tillbaka eller säga högt något om idioter. 

 Då förstör du ju din snällhetsimage.

– Det skiter jag i.

 Vågar folk bjuda hem dig?

–Ja, fast de säger ju alltid att de är nervösa. Men jag skulle aldrig påpeka att det är för lite salt eller utbrista "har du inte sett mina program?”

Jag äter och säger att det är gott.

 Smakar det gott jämt då?

– Nej. Fast det är nog sällan någon lagat äcklig mat och då har de säkert upptäckt det själva först. 

 Om ni ska bjuda hem nya bekanta, fulla av förväntningar för att de ska till Mat-Tina och, för all del, hennes man, hur tänker du då?

–Är det till exempel arbetskamrater till min man försöker jag förbereda och tänker på menyn, att vi ska sitta länge och äta. Martin brukar säga att jag ska tagga ner. Då kan jag höra mig själv säga irriterat ”tagga ner, jag

har ju service om två timmar!”

 Service?

–Ja, jag har sagt så flera gånger. Då är det som att jag jobbar plötsligt så, ja, jag anstränger mig nog lite extra.

 När åt du färdig pyttipanna senast, du vet fryst och underbart

stekfärdig?

– Det var ett tag sedan. Men, tro mig, jag ställer mig inte och tärnar kött och potatis själv. I går åt jag sådan där färdig mat, inplastad i tråg.

 Och sa ditt berömda ”jättegott!”

– Nej, det var inte bra. Hellre fryst pyttipanna i så fall. Oxpytt är ganska gott.

 Du är ju Mat-Tina, Årets tv-personlighet två gånger och ungefär hur många andra utmärkelser som helst. Har du nytta av det kändisskapet?

– Om jag bokar bord eller ringer försäkringskassan händer det förstås att de frågar om det är den Tina Nordström. Då blir jag lite extra ompysslad, och

det är väl i och för sig trevligt. 

 Om du reser till, säg, New York, en av dina favoritstäder, ringer du då och bokar bord och säger ”I’m Tina, very famous chef in Sweden…” och hoppas på gratis kaffe?

– Nej nej nej. Jag har fötterna på jorden, jag lovar. Och vad är jag i New York? En fis i rymden?

 Har du vunnit andra priser än matpriser, innan du nu tar hem ”Let’s dance”, menar jag?

–Jag tävlade i gymnastik, med GF Fram. Vi var rätt duktiga så där blev det nog någon liten medalj.

 Klarar du att gå på händer?

– Nej, inte längre. Men en frivolt skulle jag nog klara med bra ansats. Fast jag skulle väl få ont i ryggen.

 Har du…

–Vänta. En kanin har jag också vunnit. Fast det var på lotteri. Räknas det? Han hette Camillo och bodde länge bakom soffan. Dessutom spelade jag ju fotboll, i Eskilsminne IF, och vann kanske något där också.

 Var i laget spelade du?

–På topp, tror jag. Jag ville nog göra mål och synas och höras. Redan då. Jag har faktiskt en bild där jag har lagkaptensbindel på mig, så jag måste ha varit det också. Fast det var nog bara för att den ordinarie var sjuk.

 Känner du Henke Larsson, den andra jättekändisen i Helsingborg?

– Nej. Han är ett par år äldre än jag. Vi bodde inte så långt ifrån varandra. Han var ju stjärnan i fotbollslaget Högaborgs BK och vi hade  lubblokalerna intill varandra. Han har ett speciellt utseende så man visste såklart vem han var.

 Men du har inte dansat tango med honom?

– Nja, jag tror inte det du.

 Skulle vara på någon skum danmarksresa då…

–…som jag helst vill glömma. Skojar bara.

Tinas livspartner heter Martin Holmqvist.