Ihålig konsumentmakt

Jag har en teckning på mitt kylskåp, med grisar packade som sillar i en stia och en gris som säger ”Hur länge ska vi ha det så här?” och en annan svarar ”Ta det lugnt, konsumentmakten måste få ta sin tid”.

Detta absurda – att hemskheter ska behöva avslöjas i medierna och därefter i bästa fall rättas till genom marknadskrafterna – sker ständigt, och ofta är det dessutom samma skandaler som ”avslöjas” igen och igen. Konsumenterna har kort minne, och efter ett larm och löften om åtgärder kan det ofta bli business as usual igen.

Jag tänker på detta när jag läser det senaste om palmoljan. Mitt i skriande klimatkris skövlas fortfarande regnskogar för att ge plats åt palmoljeplantager som bland annat producerar billigt matfett till margarin, kakor och choklad. Orangutanger, färilar och blommor försvinner, jord förstörs, konstgödsel och bekämpningsmedel används i stora mängder – och inget av detta är en nyhet.

År 1997 hamnade halva Sydostasien i ett moln av rök från våldsamma skogsbränder.

133 palmoljeföretag befanns skyldiga till att ha anlagt bränderna, vars syfte var att röja mark för nya indonesiska plantager. 2003 skrev flera svenska livsmedelsföretag under ett upprop till stöd för miljöcertifi erad palmolja. Idag fi nns ändå knappt någon sådan på marknaden.

Världsnaturfonden har nyligen uppmärksammat detta, och det syns förstås direkt på företagens hemsidor: Procordia framhåller att man köpt certifikat för att stödja framtagandet av ”grön” palmolja, Unilever lovar att  2015 ska all palmolja i deras produkter vara ”hållbar”, och Axfood har i expressfart antagit en policy som bland annat innebär att man ersätter palmolja med rapsolja i de egna produkterna.

Göteborgs Kex och Santa Maria har redan vidtagit bra åtgärder – men sanningen är att bara mindre än fem procent av EU:s årliga palmoljekonsumtion kommer från miljöcertifierad palmolja. Hur många larm, Mattias Klum-utställningar och konsumentbojkotter

ska det ta innan vi slipper chips och kakor som hotar de sista orangutangerna?