Här kan du fiska egna kräftor

De natursköna omgivningarna i sörmländska Fiskeboda är en perfekt inramning för en kräftfångst. Här ska vi under dagen agna burar, senare sänka ned dem på sjöbottnen och slutligen vittja dem. Vårt sällskap är ett stort gäng pappor och barn från Stockholm som tillbringar helgen på landet med kohagar runt knuten.

Väl nere på stranden intill den lilla småbåtshamnen visar kräftfiskeinstruktören Leif Eriksson, 64, hur man agnar betet i kräftburen. Betet måste vara ett rejält stycke fisk för att kräftorna ska lockas in i buren, men de ska naturligtvis inte kunna ta hela fisken - då blir det ju bara en kräfta per bur! När de väl gått in i mjärden är det svårt för kräftorna att ta sig ut igen, eftersom öppningen är trattformad med den smalaste delen inåt.

- Usch, vad kladdigt, tycker många av barnen om den långt ifrån färska fisken som de modigare i sällskapet fäster i burarna.

Jag kan inte annat än att hålla med och tar ett steg bakåt, bort från de snart färdigagnade burarna och mot roddbåtarna som ligger och väntar på oss vid stranden.

Blåsten ställer till det och vi måste flytta fisket till andra sidan halvön. Är det för blåsigt och oroligt på sjön ligger inte burarna stilla på botten.

Då går inte kräftorna i fällan och hela fisket blir misslyckat.

Vi fixar och trixar med burar, linor och flytvästar. De små, fina ekorna är snart fyllda av vuxna och barn och vi ror ut i viken. Här är vattnet lugnt och stilla. Sakta firar vi ner burarna i vattnet, i tur och ordning längs linan.

Efter en kvart har vi fått ner alla burar. Nu väntar flera timmars dötid innan det är dags att vittja burarna.

Vi väntar, väntar och väntar, fördriver tiden med middag och så äntligen är det dags. Solen har hunnit gå ned och mörkret lyses endast upp av halvmånen och stjärnorna. Vi genar över en kohage, hoppar över stängslet och kliver återigen i roddbåtarna.

Gissa om det är mysigt att sitta i en eka på Hjälmaren i augustinatten. Stämningen är nästan lite andaktsfull... Men lugnet bryts i takt med att de första burarna lyfts upp.

Vid sidan vår eka tar Emma Sparrdal, 10, tag i den blå nylonlinan och lyfter sakta upp plastburen i ekan.

Viftar ilsket med klorna

"Sitt ner i båten!" hörs de vuxnas förmaningar. Det är så mörkt att det krävs ficklampor för att se bytet.

Jodå, här har tre dygrå kräftor mött sitt öde. Ilsket viftar de med klorna och försöker ta sig tillbaka till friheten i sjön igen. Runtom oss hör vi hur de andra har lyckats. Ingen av oss har fått någon jättefångst men väl acceptabla snittet på två kräftisar per mjärde.

En del av det krälande innehållet i våra hinkar åker dock tillbaka i vattnet. Kräftor kortare än tio centimeter får inte behållas.

Efteråt samlas vi vid strandkanten för att beundra hinkarna som nu är någotsånär fyllda med kräftor. Elvaåriga Wilma Sparrdal berättar upphetsat hur arg en kräfta blev när den trillade tillbaka ner i hinken igen efter ett rymningsförsök. Gustav Landberg, 11, håller upp en vilt fäktande kräfta med det korrekta kräftgreppet: tummen och pekfingret på sidorna av ryggskölden. Då kommer klorna inte åt att nypa.

Nu har vi kräftor så det räcker och blir över. Endast ett moment är kvar: koket när kräftorna får sina fina röda färg. Och sedan? Då vankas skiva på pinfärska kräftor!