Carl Jans passioner

Han hade aldrig hört talas om Blondinbella och trodde att Laila Bagge var en gammal adelsdam.

Nu säger Carl Jan Granqvist att han förtjusas över sina nya unga dansvänner, men förfasas över deras dåliga historiekunskaper.

– De vet inte ens när heliga Birgitta levde!

Vi har precis klivit in genom den diskreta entrén till vinkällaren Grappe på Östermalm i Stockholm.

Carl Jan är nära att bryta ryggen av sig för att hinna hjälpa mig av med kappan, när han meddelar:

– Filip Hammar sitter i klubbrummet och vill gärna hälsa på dig.

Vi går igenom det 12-gradiga källarvalvet där vinerna ligger i långa rader och kommer precis när Filip Hammar, nyblivna frun Jenny och ytterligare ett par förser sig av de framdukade  ostarna.

Filip tackar för Carl Jans medverkan i ”Boston Tea party” och Carl Jan undrar om han får bjuda sällskapet på ett glas champagne.

Det får han.

– Jag ska rösta på dig på fredag, säger Filip.

Fem minuter senare lättar Carl Jan Granqvist på slipsknuten och berättar om dagens träning.

– Jag vet vad jag ska göra, nu ska jag bara göra det också.

– Att dansa är som att läsa ett recept på sufflé. Du måste veta att du ska ha samma temperatur på ägg och grädde, annars sufflerar den inte, och du måste veta när du ska sätta den i ugnen i förhållande till att kunden ska äta den.

– Det handlar om tajming.

Det finns två anledningar till att den snart 63-årige professorn i måltidskunskap, tackade ja till ”Let’s dance”.

Ett: hans läkare sa att han måste börja röra på sig.

Två: han såg ett sätt att lära känna människor utanför sin egen åldersgrupp.

– Vi som läser Svensk Damtidning känner snart inte igen andra än Henning Sjöström och Kerstin Sanders. Jag har ingen aning om vilka folk är som de andra pratar om, bonde som söker maka och hit och dit.

Visste du överhuvudtaget vem Blondinbella var?

– Nejnej.

Laila Bagge?

– Aldrig hört om.

Magdalena Graaf?

– Inte.

Men Elisabet Höglund!

– Ja, absolut och Hasse Aro och Linda Haglund.

– Den här Blondinbella var jättekul. En 18-årig flicka som talar och ser ut som om hon var 35.

Han säger att ”ungdomarna” i ”Let’s dance” är söta och rara, även om de har en del märkliga manér.

– Alla tar av sig om fötterna när de kommer inomhus och så har de sådana där egendomliga myskläder i egendomligt stretchmaterial. Jag fick själv en hel trave kläder av en sponsor som jag aldrig skulle komma på idén att köpa.

Du tänkte förstås träna i kostym och kravatt?

– Nej, men kanske en liten trevlig kortärmad sidenskjorta, och det gör jag också.

Det har gått tio år sen han sålde sitt älskade Grythyttan, men mat och dryck är fortfarande hans kopp av te.

Carl Jan Granqvist föreläser, sitter i ett flertal styrelser och så har han den här vinkällaren då.

Grappes är ”en social plattform för att främja vinintresset” förklarar han, och visar mig matrikeln över de 1 200 medlemmarna, som väljer att lagra sina fina viner där.

Bland namnen återfinns ett flertal kulturjournalister och författare – och så gamla ”Banarne”, Klasse Möllberg.

– Lasse Berghagen hade sina viner här tills nyligen också, och Magnus Härenstam, säger Carl Jan.

(Filip Hammar är inte medlem, var där med en vän som är det).

Han skvätter i några droppar rött i sitt glas.

– Guuuud vad mycket blod, har du sett?!, utbrister han och ser ut att vilja kyssa flaskan.

En sadistisk djävul flyger i mig.

Hur många gånger har du fått höra att du missade Marsala-vinet i ”På spåret”?

– Oavbrutet.

– Åtminstone en gång i kvartalet fortfarande. Men det stör mig inte. Ibland har man rik tillgång till den faktabas man har byggt upp, ibland är det blockerat.

”Inte en dag utan champagne” är ditt motto. Du är aldrig rädd för att det ska bli för mycket...?

– Nej, det behöver man inte vara när man är 62. Det där är en karaktärsfråga. Har man problem med karaktären så har man.

Och det har inte du?

– Jo, haha! Absolut! Men inte så till den milda grad att jag har sänkts i ett träsk, utan att kunna resa mig därupp.

– Dessutom har jag diabetes och måste tänka mig för. Ost är inte heller bra, säger han och petar in en ny bit ost.

Han ler med hela ansiktet.

– Men det är ju så, om jag tycker att livet är bra så fördelar sig ämnesmässigt livsmedel på ett bättre sätt.

– Man måste tycka att livet är kul.

Vad är det som är så roligt i ditt liv?

– Det är väldigt kul att ha en son. Jag har älskat honom från dag ett. Han fyllde 17 i går.

Carl Johan ja. Vad roligt att ni heter nästan samma!

– Ja, samma initialer. Det var så oförväntat att jag skulle få en son. Jag trodde inte att det var tänkbart med mitt förhållningssätt till livet... att jag skulle drabbas av en sån passion som skulle leda till ett litet barn, jag var ändå 45.

– Och så är det kul med förälskelser. Men ofta ganska ansträngande...

Är du förälskad i nån nu?

– Nej, men jag blir det titt som tätt, jag kan bli förälskad två gånger om dagen.

Vem har du varit förälskad i i dag?

– Hmm, det skulle vara Maria Lindberg då (danspartnern). Det måste man vara, annars lyckas man inte i dansen.

Du hade fått ett hemskt argt inlägg på bloggen om att du tog Maria på rumpan förra fredagen.

– Ja, jag hörde det. Och vi vet inte riktigt när jag gjorde det. men jag blev så häpen när vi gick vidare att jag råkade slå till henne på stjärten.

– Det var inte meningen, säger Carl Jan.

Och ser inte helt ut att mena det.